![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
dancing_moonSo we are writing things for school now, as a small parallel course to the whole "reading literature through the ages" we have.
The first excersise was to write a text either as an intertext to Virgina Woolf's A room of ones own, or as a missing scene from Lysistrate, or in a Biblical style or on hexameter but about a modern topic. Since my sense of rythm and poetry is a big fat zero, I knew it wouldn't be the last. But the idea of writing something in a Biblical style (with my admittedly rather shallow understanding of what that is, 's not like I'd done exhaustive studies of the thing before that one lecture on the subject) appealed to me. I was still full with the Good Student Motivation that I usually am at the beginning of term ^_^; and so I finished the rough draft right after class.
Now, a few weeks later, I'm sitting here having just finished writing the second excersise - a dramatic text (2-3 persons speaking) with an AABB rhyme scheme - and we have to hand it in the day after tomorrow... It also sucks bigtime right now, which probably comes from the fact that I can't rhyme for shit and also I'm really not used to writing dramatic scenes. Ah well, perhaps I shall manage to polish it up tomorrow
But anyway. That was a lot of talk about nothing in general - I thought I'd post the first text, which I actually spent some considerable amount of time on. It's in Swedish of course
Detta är berättelsen om Isa, som inte kände sitt hem.
Från skogen kom Teresia för att äkta András av slätten. Hon födde tio barn och Juliana var hennes dotter. Juliana äktade Sandor. Hon födde två barn och Anna var hennes dotter. Anna födde tre barn och yngst av dem var Isa.
Kriget kom till slätten. Då talade Teresia till sina barn. Hon frågade om någon önskade vinna ära i kriget, men de stod alla tysta.
"Vem måste dö i detta krig?" frågade hon då. Barnen stod tysta, utom Juliana som var yngst. Hon svarade: Ingen, och de gladdes alla åt hennes ungdom.
Ett år förgick och Teresia samlade sina barn.
"Vem måste dö i detta krig?" frågade hon.
"En son och en make har vi förlorat," svarade barnen. "Vi saknar dem."
Men Juliana sade: "Min bror med det vildvuxna håret är förlorad i öster. Min far med den höga rösten har kanonerna tystat. Det är nog!"
Ett år förgick och Teresia samlade sina barn.
"Vem måste dö i detta krig?" frågade hon.
"Tre söner, en dotter och en make har vi förlorat," svarade de. "Vi saknar dem."
Men Juliana sade: "Min bror med det stilla skrattet dränktes i lera. Min bror med de kvicka händerna slets av granater itu. Min syster som jag höll kär är i kalla graven. Det är nog!"
Ett år förgick och kriget tog slut. Teresia samlade sina barn, men talade icke till dem.
"Fyra söner, en dotter och en make har kriget kostat oss," sade barnen.
Och Juliana sade: "Min bror som gav äpplen svalt ihjäl. Den mor som fött mig ligger tärd i sin säng. Jag fruktar."
"Jag fruktar ej," svarade Teresia. "Jag ids inte längre frukta."
Så fördelade Teresia arvet. Till äldsta sonen gick gården på slätten. Till den andre löfte om skolning. Till den yngste penningar nog för att fara åter till skogen.
Till dottern Juliana fanns bara orden kvar.
"Föd inga söner, för kriget bara tar och tar. Föd ej heller döttrar, så de måste se sina söner dö." Så sade Teresia som levat på slätten och sett kriget innan hon slöt ögonen och dog.
Juliana samlade äpplen som fallit till marken och gjorde av dem vin. Sedan reste till staden, bytte vin mot bröd. Hon mötte där bagarens lärling Sandor. När våren kom äktade de varandra och Juliana födde Anna.
I staden talade de höga, segrare i kriget och herrar över stad och slätt:
"Giv akt!" sade de. De påbjöd envar att akta sin granne, sin maka och sig själv. Ty onda tankar födde onda ord och de fruktade att folket skulle förledas till att handla ont.
De delade ut blanka vapen och lovade guld till den som ondskan utrotade.
När de hörde detta föddes oro hos Juliana och Sandor. I nattens mörker flydde de över bergen. De nådde efter fem morgnar flygplatsen och blev hjälpta av folket där.
"För oss bort," bad Sandor. "Jag vill ej minnas mitt förgiftade land."
"Nej," sade Juliana, "detta gift når överallt. Ta oss dit att de höga herrarna inte når våra barn, men ej längre än att de kan komma åter till sina mödrars hus."
Då flögs de till staden vid sjön och levde där i fred.
Anna tog sig ingen make. Hon födde dottern Isa.
När barnen vid sjön frågade Isa var hennes hem var, sade hon: Här. Men de kallade henne lögnare, ty ingen av de gamla kände hennes mödrars mödrar. Och de kallade henne Isa som inte kände sitt hem.
Isa frågade Anna varifrån hon kom. Anna berättade om staden. Isa åkte dit, men fann inte sitt hem och vände åter.
Isa frågade sin far varifrån han kom. Han berättade om en farm bortom havet. Isa åkte dit men fann inte sitt hem och vände åter.
Isa frågade Juliana varifrån hon kom. Svaret var:
"Från skogen bortom slätten nedom staden kom min mor. Men jag känner ej skogen, minns knappt slätten. Det enda jag har från mor är ord."
Isa frågade vilka ord det var. Orden var hunger och död, krig och sorg, svarade Juliana. Men de sades på kärlekens språk och förblev alltid en moders ord, om än födda ur sorger.
Då hörde inte Isa mer på barnens hån. Hon sade till dem: "Jag känner mitt hem. Är född ur sorg och krig och den långa resan. Mina mödrar finns alla länder och mitt hem är där min kärlek dväljs."
Många av barnen skrattade bara högre åt hennes ord, men andra lyssnade och lärde.
En flicka mindes dem särskilt väl och hennes namn var Annika. När åren förflutit och kriget närmade sig, lystrade hon till dem. Med sin make och sina barn for hon iväg.
As a last footnote, the story (such as it is) is based on the story of my own family, of my own history, although of course very ~allegorical~ and whatnot. Names have been modified to protect the guilty.
Y'all are also missing out on my nicely formatted two-column layout which is a damn shame considering I spent at least two hours removing words and fiddling with things until it finally fit -_-
The first excersise was to write a text either as an intertext to Virgina Woolf's A room of ones own, or as a missing scene from Lysistrate, or in a Biblical style or on hexameter but about a modern topic. Since my sense of rythm and poetry is a big fat zero, I knew it wouldn't be the last. But the idea of writing something in a Biblical style (with my admittedly rather shallow understanding of what that is, 's not like I'd done exhaustive studies of the thing before that one lecture on the subject) appealed to me. I was still full with the Good Student Motivation that I usually am at the beginning of term ^_^; and so I finished the rough draft right after class.
Now, a few weeks later, I'm sitting here having just finished writing the second excersise - a dramatic text (2-3 persons speaking) with an AABB rhyme scheme - and we have to hand it in the day after tomorrow... It also sucks bigtime right now, which probably comes from the fact that I can't rhyme for shit and also I'm really not used to writing dramatic scenes. Ah well, perhaps I shall manage to polish it up tomorrow
But anyway. That was a lot of talk about nothing in general - I thought I'd post the first text, which I actually spent some considerable amount of time on. It's in Swedish of course
Detta är berättelsen om Isa, som inte kände sitt hem.
Från skogen kom Teresia för att äkta András av slätten. Hon födde tio barn och Juliana var hennes dotter. Juliana äktade Sandor. Hon födde två barn och Anna var hennes dotter. Anna födde tre barn och yngst av dem var Isa.
Kriget kom till slätten. Då talade Teresia till sina barn. Hon frågade om någon önskade vinna ära i kriget, men de stod alla tysta.
"Vem måste dö i detta krig?" frågade hon då. Barnen stod tysta, utom Juliana som var yngst. Hon svarade: Ingen, och de gladdes alla åt hennes ungdom.
Ett år förgick och Teresia samlade sina barn.
"Vem måste dö i detta krig?" frågade hon.
"En son och en make har vi förlorat," svarade barnen. "Vi saknar dem."
Men Juliana sade: "Min bror med det vildvuxna håret är förlorad i öster. Min far med den höga rösten har kanonerna tystat. Det är nog!"
Ett år förgick och Teresia samlade sina barn.
"Vem måste dö i detta krig?" frågade hon.
"Tre söner, en dotter och en make har vi förlorat," svarade de. "Vi saknar dem."
Men Juliana sade: "Min bror med det stilla skrattet dränktes i lera. Min bror med de kvicka händerna slets av granater itu. Min syster som jag höll kär är i kalla graven. Det är nog!"
Ett år förgick och kriget tog slut. Teresia samlade sina barn, men talade icke till dem.
"Fyra söner, en dotter och en make har kriget kostat oss," sade barnen.
Och Juliana sade: "Min bror som gav äpplen svalt ihjäl. Den mor som fött mig ligger tärd i sin säng. Jag fruktar."
"Jag fruktar ej," svarade Teresia. "Jag ids inte längre frukta."
Så fördelade Teresia arvet. Till äldsta sonen gick gården på slätten. Till den andre löfte om skolning. Till den yngste penningar nog för att fara åter till skogen.
Till dottern Juliana fanns bara orden kvar.
"Föd inga söner, för kriget bara tar och tar. Föd ej heller döttrar, så de måste se sina söner dö." Så sade Teresia som levat på slätten och sett kriget innan hon slöt ögonen och dog.
Juliana samlade äpplen som fallit till marken och gjorde av dem vin. Sedan reste till staden, bytte vin mot bröd. Hon mötte där bagarens lärling Sandor. När våren kom äktade de varandra och Juliana födde Anna.
I staden talade de höga, segrare i kriget och herrar över stad och slätt:
"Giv akt!" sade de. De påbjöd envar att akta sin granne, sin maka och sig själv. Ty onda tankar födde onda ord och de fruktade att folket skulle förledas till att handla ont.
De delade ut blanka vapen och lovade guld till den som ondskan utrotade.
När de hörde detta föddes oro hos Juliana och Sandor. I nattens mörker flydde de över bergen. De nådde efter fem morgnar flygplatsen och blev hjälpta av folket där.
"För oss bort," bad Sandor. "Jag vill ej minnas mitt förgiftade land."
"Nej," sade Juliana, "detta gift når överallt. Ta oss dit att de höga herrarna inte når våra barn, men ej längre än att de kan komma åter till sina mödrars hus."
Då flögs de till staden vid sjön och levde där i fred.
Anna tog sig ingen make. Hon födde dottern Isa.
När barnen vid sjön frågade Isa var hennes hem var, sade hon: Här. Men de kallade henne lögnare, ty ingen av de gamla kände hennes mödrars mödrar. Och de kallade henne Isa som inte kände sitt hem.
Isa frågade Anna varifrån hon kom. Anna berättade om staden. Isa åkte dit, men fann inte sitt hem och vände åter.
Isa frågade sin far varifrån han kom. Han berättade om en farm bortom havet. Isa åkte dit men fann inte sitt hem och vände åter.
Isa frågade Juliana varifrån hon kom. Svaret var:
"Från skogen bortom slätten nedom staden kom min mor. Men jag känner ej skogen, minns knappt slätten. Det enda jag har från mor är ord."
Isa frågade vilka ord det var. Orden var hunger och död, krig och sorg, svarade Juliana. Men de sades på kärlekens språk och förblev alltid en moders ord, om än födda ur sorger.
Då hörde inte Isa mer på barnens hån. Hon sade till dem: "Jag känner mitt hem. Är född ur sorg och krig och den långa resan. Mina mödrar finns alla länder och mitt hem är där min kärlek dväljs."
Många av barnen skrattade bara högre åt hennes ord, men andra lyssnade och lärde.
En flicka mindes dem särskilt väl och hennes namn var Annika. När åren förflutit och kriget närmade sig, lystrade hon till dem. Med sin make och sina barn for hon iväg.
As a last footnote, the story (such as it is) is based on the story of my own family, of my own history, although of course very ~allegorical~ and whatnot. Names have been modified to protect the guilty.
Y'all are also missing out on my nicely formatted two-column layout which is a damn shame considering I spent at least two hours removing words and fiddling with things until it finally fit -_-
